Torsdag.

Tänk vad mycket känslor gamla låtar kan få fram. Jag klickade runt en sväng på Spotify nu och hamnade på Stacie Orrico. Hon var typ känd runt 2003 när jag gick på gymnasiet och då menar jag känd i USA utan att någon hade koll på hennes mindre kända låtar alls här i Sweden. Hon hade två låtar som jag lyssnade sönder – Strong Enough och Dear Friend. Två vackra ballader som bara fastnade direkt hos mig. Dels på grund av att Stacie har en sångröst som jag gillade och fortfarande gillar men även för att låttexterna var genomtänkta. Jag tror jag gick mycket mer på texterna när jag var yngre. Då var jag också mycket bättre på poesi än vad jag är nu. Jag skyller på åldern, haha, men helt ärligt tror jag det är farligt att växa upp och ”bli vuxen”. Det finns så sjukt mycket begränsningar i en vuxen värld och vi är så jäkligt duktiga på att placera allt och alla i fina små fack så vi slipper ifrågasätta någonting alls. Nu när jag sitter och lyssnar på dom här låtarna så är jag så tacksam över att jag fortfarande är positivt cray cray (världens bästa ord) ibland och att jag kan komma på mig själv med att tänka att jag fortfarande har lika roligt och är lika rolig (JA, jag är rolig!) som när jag gick på gymnasiet. Jag skrattar fortfarande högt och ofta, jag älskar fortfarande att imitera olika dialekter och jag retas fortfarande med alla jag gillar så fort jag får chansen. Det gäller nog helt enkelt att inte förlora sig själv helt och hållet eftersom det kom så mycket roliga idéer och knasigheter ur ens barnslighet. Det är utifrån knasighet jag blir kreativ i alla fall.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.