Never ever give up.

Idag hade vi en gästföreläsare på jobbet som snackade om prestation, motivation, stress och ångest. Det sades mycket som jag redan är stört medveten om och redan lever efter men GOSH vad gutt det var att få en påminnelse. Verkligen. Jag reagerade särskilt när alla mina kollegor flikade in hur dom ser på ångest och stress samt hur dom hanterar det. Jag har många rationellt lagda kollegor och jag har utvecklats till en rätt rationell jäkel själv men det var ändå härligt att höra allas tankar. Ångest måste vara den mest onödiga känsla du kan uppleva. Den har ingen funktion alls mer än att få dig att känna dig maktlös. Stress har ibland funktionen att få dig att prestera bättre och att blir mer effektiv men ångest.. stört onödig och irrationell. Precis det reflekterade vi över idag och jag insåg att det är så jävla värt det att göra det rätta – även då det kan vara väldigt smärtsamt. Jag brukar få ångestkänningar över känslan av dissonans i relationer, paradigm-förändrande beslut och att behöva stå upp för mig själv när jag helst inte vill det. Såna saker gör att jag skakas om rejält och ger mig en slags påbörjad känsla till ångest som jag dock alltid försöker hålla till ett minimum och forslar bort så fort som möjligt. För det jag tar beslut kring och det jag yttrar sanningar kring är för min egen skull och då, tänka sig, blir det alltid rätt i slutändan. Det är det som får mig att lyckas kicka bort onödiga känslor tror jag. Jag diggar också att ta the high road gällande ALLT och initialt inte skapa upplägg för stress och ångest. Jag är absolut inte smart alla gånger och kan fortfarande komma på mig själv med att vara rätt jäkla dum i huvudet men jag är också alltid stört stolt över att jag faktiskt lär mig något varje jäkla gång. Orka vara helt perfekt, det om något måste ju vara riktig ångest, right?

Ångest är jävligt självförvållat i min värld men jag förstår, så inni, varför många låter den ta över. Vi tror att vi blir förberedda och slipper bli sårade när vi har ångest. Då tror vi att vi vet saker och agerar efter föreställningar som egentligen bara är påhittade. Förstår ni då hur fint det är att aldrig veta något alls om någon/något förrän du faktiskt vet det? Det är som att aldrig slösa med någon energi i onödan och gör per automatik att massor av tid frigörs. Det skapar också en positiv dominoeffekt som gör att man förstår sitt eget värde och aldrig tar på sig andras skuld och problem. Det är superskönt och ger i slutändan aldrig ångest. Hursom så kändes föreläsningen idag som en fin påminnelse om att man kan påverka rätt mycket själv när det kommer till allt det där luriga bakom pannbenet.

?