Kl. 12:00

En bild från måndagspromenixen med kollegorna.

Heyo. Idag är det en sån där filosofisk onsdag känner jag och då bara måste jag skriva. Jag sitter och lurar på drömmarna jag haft den senaste tiden och jag blir inte klok på sakerna jag drömmer. Det är tyvärr inte ofta jag drömmer mardrömmar efter att ha sett skräckfilmer längre (gammal standard) utan sedan flera år tillbaka är mina drömmar stört verkliga och tar upp saker som finns lagrade långt, låååångt bak i min hjärnas mekaniska minnesbank. Jajemen, min hjärna drar alltså fram personer och situationer som jag inte alls aktivt tänker på längre och låter mig uppleva deras närvaro när jag sover. Kul? Inte alltid och då särskilt inte när jag öppnar ögonen på morgonen och undrar hur inni helvete jag kommit i kontakt med personen igen. Sen efter någon sekund förstår jag att det är en dröm och drar en lättnadens suck. Såna drömmar dras jag med och det är självklart jag undrar varför. Det är nästan så att jag saknar mina halvvakna drömmar där jag flyger upp ur sängen för att jag är hundra på att jag ser en leende man stirra på mig hukandes nere vid mina fötter. WTF. Det är fascinerande med drömmar även om det rent vetenskapligt är ens undermedvetna som skapar drömmarna och där med basta. Det finns nog inte så mycket att göra åt det helt enkelt, right? Sen försöker jag alltid påminna mig själv om att alla människor jag lärt känna men som inte finns i mitt liv längre har format mig till den personen jag är idag. Och jag diggar den jag har blivit och då kan jag ju inte ogilla att dom där personerna dyker upp ibland när jag drömmer. Det blir ju liksom en påminnelse om vart jag varit och allt jag åstadkommit på vägen till idag. En fin påminnelse om förändring och utveckling vilket känns rätt gött faktiskt.