Happy you.

Jag vet inte varför men jag hamnar ofta i en inre konversation med mig själv där jag funderar kring vad lycka är för olika människor. Vad som genuint gör att någon känner den där flyktiga och högst eftertraktade känslan. Jag och Andreas kikade på Lyxfällan i helgen och där är ju den genomgående faktorn att deltagarna är beroende av någonting som gör att dom överkonsumerar bortom sin ekonomi och därmed hamnar i skiten. Dom får lycka för stunden men eftersom det är lycka utifrån köpta saker är det extremt kortvarig lycka vilket jag tror är den allra värsta sortens lycka att försöka sträva efter. Den gör ju att du aldrig blir nöjd och då tror jag bästa medicin är att titta inåt istället och verkligen försöka förstå sig själv och vad riktig lycka är.

Jag kan bara tala för mig själv men riktig lycka för mig är när jag känner trygghet, lagom mycket utmaningar under en dag, har nära till skratt, känner mig självklar i en situation och när jag aktivt kan tänka på vart jag är i livet och vara stolt över mig själv. Lycka för mig är t.ex. inte pengar även om pengar är en katalysator för att nå sina mål snabbare och även något du behöver för att kunna överleva, skapa dig ett tryggt hem och investera i dina passioner. Lycka behöver inte vara flyktigt och ska inte vara det heller. Det finns alltid något att vara glad över och det är när man verkligen förstår det som man själv kan undersöka och komma underfund med vad lycka är för just en själv. Och vill du blir riktigt jäkla olycklig? Jämför dig med allt och alla, hela tiden, oavsett bakgrund, erfarenheter och situation. Det receptet misslyckas aldrig och jag blir så ledsen när jag ser hur så otroligt många gör just detta. Jämför varenda centimeter av sig själva mot helt andra individer och blir olyckliga. Varför? Till vilken nytta? För innan du började jämföra dig själv med andra när du t.ex. var 7 år och inte hade börjat forma dig själv efter flockens beteenden och normer än – vilka tankar gick runt i ditt huvud då? Tänkte du en enda missunnsam tanke om någon annan? Jag tror inte det. Istället fokuserade ditt sjuåriga jag på drömmar, vilken lek du skulle komma på härnäst och hur kul det skulle bli att börja utforska världen utifrån ditt perspektiv. Du tacklade till och med ensamhet bra tills skolan berättade för dig att du måste ha en tillhörighet för att vara stark och värd någonting.

Jag tror inte på alla saker vuxenvärlden försöker lära oss om lycka. Tvärtom tror jag på att en vanlig sjuåring har svaren som vi så gärna tror att vi finner i pengar, makt och positioner när vi närmar oss 30. Det är superenkelt att vifta bort naivitet och oförstörbarhet eftersom vi tror att det innebär att man är oerfaren och inte vet bättre. Jag tror mer på att ta vara på det och vara glad för dom delar av sig själv som fortfarande tror på hoppet och att det är okej att drömma stort utan att ha belägg för det. Det bästa vi kan göra är att lyfta varandra i våra drömmar och inse, en gång för alla, att riktig lycka är något riktigt, riktigt värdefullt som inte kostar en enda krona.

💕