Ett hoppfullt inlägg.

Ibland känner jag verkligen av att det finns så otroligt mycket cynism och negativ energi här i världen. Den finns där alltid, hela tiden, och är ständigt redo att trycka till den som är drivet positiv eller hoppfull. Det är precis som att det är mer accepterat att vara neutralt cynisk än att lita på hoppet. Det där hoppet som ändå alla mår så bra av när man väl stöter på det. Alla älskar egentligen hopp och förväntan men alla är också för rädda för att tillåta sig själva att känna det. Då kan man ju bli sårad, besviken eller, värst av allt, förd bakom ljuset inför något som man trodde på men som inte alls visade sig bli särskilt bra. Då har man mage att rättfärdiga sig själv att bli förbannad och går vidare i livet med ännu en cynisk erfarenhet i bakfickan, stolt över att man lyckats se igenom ytterligare en idiots agenda. Cynism vinner ibland.. men inte alla gånger och det gör att ständigt hoppfulla människor som mig får en chans att bevisa kraften bakom att bara ge sig hän till att hoppas och sprida hopp.

När jag säger hopp så relaterar ni alla säkert till olika saker. Jag tänker direkt på att ALDRIG tillåta sig själv att bli skadad eller bitter av sina dåliga erfarenheter. Hopp för mig är att jag alltid försöker ta varje situation för vad den är just då och inte skapar cyniska mönster mot förr som bekräftar min bitterhet i det jag upplevt. Alla stöter på skit ibland och jag har no doubt stött på extra mycket idioti genom åren men det betyder inte att jag komplett förlorat mitt hopp om allt ever. Det om något vore jävligt töntigt. Hoppet är det som gör att jag aldrig ger upp och är det som alltid väcker mig på morgonen även när jag är supertrött på allt. Hoppet gör att jag dagdrömmer mycket och att jag alltid ser dom bra sidorna hos andra människor jag träffar innan jag dömer dom efter den cyniska måttstock som många andra vill att jag skall mäta dom efter. Hoppet gör att jag kan tänka själv och inte jämför mig med någon annan. För allt dåligt här i världen har bara en gemensam nämnare och det är bristen på hopp, kärlek och självkänsla. Förlorar du hoppet blir du bitter, förlorar du kärleken blir du sårad och förlorar du din självkänsla kan den cyniska världen göra precis vad den vill med dig och det som en gång var ditt hopp. Det är därför det är så viktigt att bara fortsätta hoppas och se det fina i varje dag även om det skiter sig. Det är därför vi blir så tagna och styrkta av människor som berättar sin hemska livshistoria och ändå är varma och öppna människor i slutändan. Dom har aldrig slutat hoppats och tagit sig igenom massor av skit på rent jävla hopp. En ynka känsla styrker alltså någon så mycket att dom i princip kan klara vad som helst. För det är superenkelt att ge upp – det är bara att sluta hoppas, hitta någon som bekräftar din misstänksamhet, vända kappan efter vinden och tycka synd om dig själv så är du där.

Jag tror att det är väldigt mänskligt att tappa hoppet ibland. Särskilt för oss här i Sverige som lever ett väldigt skyddat liv där minsta lilla rubbning i vår vardag kan göra oss väldigt osäkra på vår framtid. Våra prioriteringar gör oss sårbara rent mentalt vilket säkerligen kan vara frustrerande. Vi om några skulle behöva känna mer hopp och lära oss att driva på och kämpa mer. Allt går inte åt helvete för att det ska gå åt helvete – det bara blir så – och det är just den där slumpmässigheten som hoppet försöker förtydliga för oss. Om vi bara lever för varje dag ur visionen att allt positivt kan hända och att möjligheterna också då är oändliga så blir allt jävligt gutt. Då försvinner ångest, stress och otillräcklighet fort bort och vi får utrymme för att verkligen leva istället för att skylla ifrån våra dåliga erfarenheter på att någonting specifikt alltid går emot oss. Sen säger jag absolut inte att man inte skall stå upp för sig själv inför idioter – det är ju självklart – men det finns så mycket extra negativitet som inte behöver yttras som jag tycker vi bara skall lägga ner. Ingen vinner på att du är bitter och oföränderlig. Ingen vinner på att du låter negativa saker förstöra ditt hopp och du själv vinner absolut inte på att tycka synd om dig själv. Jag älskar mitt gränslösa hopp även om jag hållit på att förlora det otaliga gånger. Hoppet gör mig på ett sätt väldigt sårbar och, i vissas ögon, naiv men samtidigt kan ingenting komma åt mig för att jag just alltid känner hopp. Det är en självskapande magi som precis är den ingrediens som behövs mer av i våra liv.

?