How you made me feel.

”When they smile in your face, but behind you it ain’t well wishes.”

Heyo. Phew. Jag vaknade upp i från en obehaglig mardröm för bara någon timme sen. Klockan är knappt åtta och jag kunde inte somna om. Jag drömde om en person från mitt förflutna och vaknade upp ledsen, förbannad och sviken. Jag avskyr såna drömmar men jag förstår också varför jag har dem. Jag glömmer aldrig hur människor får mig att känna och tyvärr har jag stött på en hel del nötter som fått mig att känna självhat när jag egentligen borde vänt i dörren vid första varningsflaggan och hittat mer genuina vänner. Men jag har alltid velat bli någons bästa vän, skapa speciella band och känna mig älskad och då knackar tyvärr narcissisterna på och utnyttjar det.

Personen jag drömde om inatt var (och är förmodligen fortfarande) extremt självgod. Jag kände mig ofta tillrättavisad i personens sällskap och att jag inte var tillräckligt cool samt att vår vänskap alltid var på hens villkor, vilket jag i min extrema osäkerhet åt upp med hull och hår. Det var också på grund av hens villkor som vänskapen tog slut eftersom hen helt enkelt inte såg någon nytta med mig längre. Jag var förbrukad. Den känslan vaknade jag upp med idag och lät mig själv känna i ungefär 30 sekunder, sedan log jag för mig själv och tackade min fucking lyckliga stjärna att personen inte finns i mitt liv längre. Hen lärde mig en läxa och jag har levt efter den sen vi slutade umgås.

Det är inte superkul att drömma om idioter men samtidigt skapar drömmen en stolthet i mig över hur lite jag numera bryr mig om människor som inte accepterar mig för den jag är. Jag omger mig inte längre med människor som vill rätta till mig, utnyttjar min naivitet och osäkerhet till sin fördel, låter mig bära deras skuld, är genuint elaka mot andra som inte passar in i deras fack, säger att jag är tjock, är passivt aggressiva, inte kan be om ursäkt, avvisar mina rop på hjälp i jobbiga stunder, kommenterar mitt utseende för att det är kul att provocera eller tittar på mig som om jag är dum i huvudet när jag behöver vägledning (hah, japp, alla de här sakerna är tyvärr självupplevda i vuxen ålder!). Mina mardrömmar och mitt liv nu påminner mig varje dag om hur klar jag är med bullshit. Det krävdes en hop idioter för att jag skulle hamna här och det var det värt.

🖤

Oh, Luke.

Riverdale — ”Chapter Fifty-Eight: In Memoriam” Photo: Robert Falconer/The CW — © 2019 The CW Network, LLC. All Rights Reserved.

Heyo. Det är en fet chillax-lördag idag hörrni. Jag och A bara slappar. Skoningslöst. Som balsam för själen. Vi tog lång sovmorgon, åt frulle och därefter har vi bara spelat spel och kramats. Me likey.

Jag måste berätta om gårdagens händelse. Haha. Eller ah, händelse kanske är att ta i, men jag har aldrig någonsin blivit så emotionell förut tror jag. Jag kikade på första avsnittet av Riverdale säsong 4 som kickat igång. SPOILERS AHEAD. Hela avsnittet handlade om att Archie förlorade sin pappa i en bilolycka. Hans pappa som spelades av Luke Perry som tragiskt gick bort i en stroke tidigare i år. Jag har inte bölat så mycket på länge alltså. Avsnittet var magiskt fin, hedrande och sorgligt på samma gång. Det märktes att det fanns riktiga känslor med i bilden och mitt hjärta fullständigt hoppade ur brösten.

Döden är läskig , samtidigt som den är helt omöjlig att undvika. Jag tror det är viktigt att spräcka sin bubbla ibland. Vi är inte odödliga. Det finns både godhet och ondska i världen. Vi är jävligt lyckligt lottade som lever i trygghet och vi måste våga stå upp för det goda mycket, mycket mer. För till slut tar tiden slut som vi ibland tror att vi har oändligt mycket av. Det är viktigt att ta vara på stunden, hur klyschiga än alla jävla carpe diem må vara. Älska dina nära och kära. Prata, umgås, var förlåtande, sprid kärlek och kramas. Det är ju liksom det livet går ut på, eller hur?

❤️

Body love.

Bild lånad från Demi’s Instagram.

Heyo. Jag såg precis den här bilden på Demi Lovato’s Instagram och blev så imponerad. Hennes beskrivning av bilden nämner så många sanningar som jag också alltid tänker på gällande min kropp. I can relate kring att jag också vill uppnå den där skönheten som alla andra visar upp hela tiden. Jag skulle gärna vara 30 kilo lättare eftersom det enligt våra ideal är det jag borde vilja uppnå för att vara sund, lycklig och korrekt. Vikt, mat och våra kroppar är såå omdiskuterade att det blir jävligt tröttsamt i längden. Jag kommer aldrig vara pinnsmal och jag kommer alltid ha stor rumpa och breda lår. That’s me. Jag kommer aldrig tycka att det är kul att träna varje dag och jag kommer alltid tycka att mat är mer än bara ett bränsle. Jag kommer också alltid bära med mig de sår andra människor gett mig när de påpekat min vikt utan att ha ett jävla skit med det att göra.

Demi’s foto gjorde min syn på mig själv mer verklig och sund och det är sorgligt att det ens behövs bilder från kändisar för att jag skall tillåta mig att känna så. Men vår kultur är fucked up och premierar ständigt den som är smal. Det är stört när man tänker på det och det gör det ännu tydligare kring att vi verkligen måste bli mer realistiska. Var den du är! Smalare, större eller mitt-i-mellan – whatever. Det viktigaste är att du aldrig någonsin förändrar din kropp på grund av någon annans perception av vad skönhet är. Unna dig själv att bestämma vad skönhet är och lev efter det. Då blir du fan lycklig på riktigt.

💚

Melankolisk torsdag.

Heyo. Det känns bra att snart ha jobbat en hel vecka, trots att nästan alla andra fortfarande är lediga. Eftersom de flesta av mina kollegor är ute på plats hos kund märks inte semestertiderna så mycket här på kontoret. Vi är alltid rätt få. Jag har suttit och skrivit artiklar den här veckan och, lyxigt nog, fått öva på mitt skrivande. En kollega korrläste min ena artikel och det är så jäkla nyttigt att se vad jag behöver bli bättre på. Jag gillar feedback och har verkligen fått lära mig mycket om det denna veckan.

Annars sitter jag och smyglängtar till helgen som kommer bli supermysig tillsammans med A. Han kom hem från Småland igår och jag kramade honom längre än någonsin. Oww, vad jag saknat honom!

❤️

Make your wrongs right.

Heyo. Jag har alltid fascinerats utav människors syn på misstag och fel. Vi tycker inte alls om att göra fel och misstag är något de flesta av oss tar väldigt hårt – me included. Vi vet också med oss att många kommer se ner på oss och vårt misstag och förmodligen aldrig mer lita på oss. Vårt misstag har övertygat någon om att vi kanske är på ett visst sätt, gör vissa saker fel eller säger saker som är fruktansvärda och det går i vissa fall inte att vända till det bättre. Människor gillar när något är svart och vitt. Någon är elak, någon har konstig humor, någon är snål eller någon är egocentrisk. Vi ser det absoluta framför det mesta och det gör också att vi ofta är alldeles för snabba på att bilda oss en uppfattning om hur någon är baserat på en handling eller ett beteende som vi allt för ofta inte alls vet bakgrunden till. Det är just detta som gör att misstag kan vara så förödande och skamfyllda, för vi gör misstag och vi har nära och kära som gör misstag. varför är det så svårt att förlåta andra när vi själva vill bli förlåtna när vi gör misstag? Är det inte mer rimligt att förlåta någon som faktiskt ber om förlåtelse, låta dem försöka bli bättre och vara mer empatisk än dömande?

När jag pratar om misstag och fel så menar jag de misstag och fel vi gör i vårt vardagliga liv, känslomässigt eller på jobbet. Typ att man varit en dålig vän, skojat i fel situation, agerat drygt, räknat ut något helt fel, sagt något bakom någons rygg eller försökt göra något innovativt på jobbet och misslyckats helt. Sådana misstag är oftast tillfälliga och beror på missbedömningar, sårat ego eller vår osäkerhet och det är sådana misstag vi måste behandla bättre eftersom de får oss att utvecklas – om vi tillåter det. Jag vill leva i en värld där jag kan lära mig av mitt misstag, växa utifrån det och få utrymme att bli en bättre människa. Vem skulle vilja ha det på något annat sätt, egentligen?

☀️

I can do it. I earned it. It’s something you have to remind yourself.

Heyo. Igår natt drömde jag att jag jobbade på ICA. Mitt allra första jobb som betalade min allra första laptop. Jag var 18 – 19 år när jag började som timanställd på ICA i Kalmar och i drömmen drömde jag att jag hade hoppat in under sommarn för att jobba några timmar extra när jag ändå var hemma i Kalmar. Det var en rätt soft dröm och alla gamla ansikten dök upp och allt var supertrevligt, sen vaknade jag och insåg rätt snabbt att jag är så glad att jag inte längre jobbar på ICA även fast jag är så tacksam över att ha fått jobba där. För jag minns också hur jag varje dag i kassan otåligt satt och dagdrömde om saker jag egentligen ville göra. Jag ville skapa musik, sjunga i band, plugga vidare och vara kreativ. Jag vet också att jag dagdrömde kring att jobba på kontor och slippa ha på mig arbetskläder och istället få gå runt i något jag valt alldeles själv.

I sken av den här drömmen och vad jag är idag tror jag att mitt 18-åriga jag skulle vara väldigt stolt över mig. Jag har pluggat musik, sjungit i band, pluggat vidare och varit kreativ likväl som jag dagligen får vara det på mitt jobb. Det häftiga i det hela är att jag hade så otroligt mycket skepticism när det gällde alla de här drömmarna. Det skulle ju aldrig hända mig, men det var trevliga saker att sitta och le åt när kassaköerna ringlade på, jag memorerat varenda PLU-kod och kände alla originella stammisar. Det är tufft att tänka tillbaka och tillåta mig själv att vara stolt över mig själv och allt jag kämpat för, gjort och åstadkommit. Det har inte varit utan smärta men det har också alltid varit värt det. Jag är den jag är idag för att jag varit den jag var förut. För mig är det stort att ens kunna känna känslan stolthet då jag alltid kämpat med en usel självbild och ett bedövande behov av att alltid vara älskad av alla. Det är befriande att kunna klappa mig själv på axeln och förstå att pusslet lägger sig, bara man låter ens egna originalitet vinna och inte något påklistrat som passar normen eller högljudda åsiktsmaskiner. Jag tänker fortsätta drömma och uppnå mina planer även om jag i andras ögon borde gjort det för flera år sen. Åldern skiter jag i, bara jag kommer dit där jag drömmer om att vara innan jag tar mitt allra sista andetag.

❤️🎶

Unfair.

Heyo lördagsfolks. Jag har sovit som en prinsessa inatt och känner att den här lördagen kommer bli riktigt nice. Det är dock vid såna här tillfällen när allt känns rätt fantastiskt som det är viktigt att förstå hur orättvis världen är som vi lever i. Det händer hemska saker hela tiden fast kanske inte i just precis i ditt liv. Jag tror att det är det som gör det svårt för många människor att känna verklig empati eftersom smärtan är så långt bort i vardagen och väldigt sällan knackar på dörren. Då vet man inte bättre och tror till och med att en del, hur fan man nu resonerar, överdriver eller gör en höna av en fjäder. Dessvärre är smärta väldigt verkligt i många människors liv och det är alltid orättvist vem smärtan drabbar vilket gör mig förbannad och frustrerad eftersom jag inte kan göra någonting åt det. Skit händer och det bästa vi kan göra är att bara finnas där för varandra utan att förvänta oss någonting tillbaka. Hur som skickar jag massor av kärlek till alla som går igenom något hemskt just nu. För även om jag har en otroligt fin tillvaro idag har jag också upplevt extremt smärta och kan alltid relatera med hela mitt hjärta.

?

Vårregn.

Som många andra har jag nu också kikat igenom dokumentären om Avicii på SVT Play. Jag blir alltid sjukt tagen av musikdokumentärer hur dom än spelar ut sin roll och jag tror det är för att jag känner igen mig i princip alla artisters berättelser och tankar. I Tims dokumentär om hans hastiga framgångar som en av världens största DJs blev jag allra mest berörd av hans sorg gentemot den övriga världen som bara pratade pengar, makt och stod helt oförstående inför att hans syn på det handlade om att skapa musik, sprida glädje och göra positiva avtryck som människor kan minnas i sina liv. Det känns dock som en genomgående cynism i de flesta hörn av vår värld där skapande och oförstörda människor får ljus på sig och andra människor, som inte alls själva skapar eller förstår arbetet bakom det, försöker pusha för att bygga varumärke och viftar bort allt vad övriga behov heter.

I Tims dokumentär märktes det så väl när han fick nog och när han insåg att hans karriär rullade på utan hans medgivande och jag tror alla människor i underhållningsbranschen har känt hans smärta till extrem exakthet och kan relatera. Utöver fokuset på Tims liv under över 800 spelningar världen över tycker jag det var så härligt att se hans genuina glädje när han fick sitta i studion och arbeta med andra. Just den känslan har jag också känt och det är just i en sådan stund jag och alla andra som håller på med musik på alla olika nivåer mår som bäst. När vi får skapa med andra och låta processen göra sitt. Det är just på grund av detta klyschan att man ska lita på processen är så jäkla viktig. För om du hoppar över processen kan det bli så illa att du missar ditt liv och då har du bara levt för andras skull. Då har du bara levt för andras förväntan på den polerade produkten som kommer ur allra sist i slutändan av din personliga process. Som sagt tog dokumentären luften ur mig som alla andra musikdokumentärer och det får mig att tänka till något otroligt. Jag hoppas fler tänker till och tittar inåt för det är alltid så sorgligt när människor dör för sin passion på grund av att världen bara bryr sig om sig själva och sina egoistiska begär efter mer.

?

Happy you.

Jag vet inte varför men jag hamnar ofta i en inre konversation med mig själv där jag funderar kring vad lycka är för olika människor. Vad som genuint gör att någon känner den där flyktiga och högst eftertraktade känslan. Jag och Andreas kikade på Lyxfällan i helgen och där är ju den genomgående faktorn att deltagarna är beroende av någonting som gör att dom överkonsumerar bortom sin ekonomi och därmed hamnar i skiten. Dom får lycka för stunden men eftersom det är lycka utifrån köpta saker är det extremt kortvarig lycka vilket jag tror är den allra värsta sortens lycka att försöka sträva efter. Den gör ju att du aldrig blir nöjd och då tror jag bästa medicin är att titta inåt istället och verkligen försöka förstå sig själv och vad riktig lycka är.

Jag kan bara tala för mig själv men riktig lycka för mig är när jag känner trygghet, lagom mycket utmaningar under en dag, har nära till skratt, känner mig självklar i en situation och när jag aktivt kan tänka på vart jag är i livet och vara stolt över mig själv. Lycka för mig är t.ex. inte pengar även om pengar är en katalysator för att nå sina mål snabbare och även något du behöver för att kunna överleva, skapa dig ett tryggt hem och investera i dina passioner. Lycka behöver inte vara flyktigt och ska inte vara det heller. Det finns alltid något att vara glad över och det är när man verkligen förstår det som man själv kan undersöka och komma underfund med vad lycka är för just en själv. Och vill du blir riktigt jäkla olycklig? Jämför dig med allt och alla, hela tiden, oavsett bakgrund, erfarenheter och situation. Det receptet misslyckas aldrig och jag blir så ledsen när jag ser hur så otroligt många gör just detta. Jämför varenda centimeter av sig själva mot helt andra individer och blir olyckliga. Varför? Till vilken nytta? För innan du började jämföra dig själv med andra när du t.ex. var 7 år och inte hade börjat forma dig själv efter flockens beteenden och normer än – vilka tankar gick runt i ditt huvud då? Tänkte du en enda missunnsam tanke om någon annan? Jag tror inte det. Istället fokuserade ditt sjuåriga jag på drömmar, vilken lek du skulle komma på härnäst och hur kul det skulle bli att börja utforska världen utifrån ditt perspektiv. Du tacklade till och med ensamhet bra tills skolan berättade för dig att du måste ha en tillhörighet för att vara stark och värd någonting.

Jag tror inte på alla saker vuxenvärlden försöker lära oss om lycka. Tvärtom tror jag på att en vanlig sjuåring har svaren som vi så gärna tror att vi finner i pengar, makt och positioner när vi närmar oss 30. Det är superenkelt att vifta bort naivitet och oförstörbarhet eftersom vi tror att det innebär att man är oerfaren och inte vet bättre. Jag tror mer på att ta vara på det och vara glad för dom delar av sig själv som fortfarande tror på hoppet och att det är okej att drömma stort utan att ha belägg för det. Det bästa vi kan göra är att lyfta varandra i våra drömmar och inse, en gång för alla, att riktig lycka är något riktigt, riktigt värdefullt som inte kostar en enda krona.

?

Gott nytt år.

Gott nytt år på er! 2018 alltså.. damn. Självklart är ett nyår något som får mig att reflektera likt det påverkar så många av er också. 2017 har varit ett riktigt skit-år likväl som det bästa året ever. Två ytterligheter till känslor som egentligen inte går hand i hand men som verkligen mötts under 12 månader av mitt liv. Som någon slags jobbig höststorm som avtagit och sedan blottat en stor, glad sol i andra änden. Jag kan också rent logiskt dela upp året i mindre bra och fullkomligt underbart där den senare benämningen gäller sedan i slutet av sommaren 2017. Då blev jag mer bekväm med mig själv och sedan också fantastiskt kär och kärlek är en sån där känsla som verkligen gör skillnad på allt vilket jag är så tacksam inför. Det liksom bekräftar att det goda alltid vinner i slutändan och att jobbiga perioder är just enbart det – temporär och flyktig smärta. Så jag kan verkligen säga, med handen på hjärtat, att 2018 kommer bli ett magiskt år fyllt av kärlek, fokus på det positiva, ny kämparglöd och massor av tacksamhet.