Unfair.

Heyo lördagsfolks. Jag har sovit som en prinsessa inatt och känner att den här lördagen kommer bli riktigt nice. Det är dock vid såna här tillfällen när allt känns rätt fantastiskt som det är viktigt att förstå hur orättvis världen är som vi lever i. Det händer hemska saker hela tiden fast kanske inte i just precis i ditt liv. Jag tror att det är det som gör det svårt för många människor att känna verklig empati eftersom smärtan är så långt bort i vardagen och väldigt sällan knackar på dörren. Då vet man inte bättre och tror till och med att en del, hur fan man nu resonerar, överdriver eller gör en höna av en fjäder. Dessvärre är smärta väldigt verkligt i många människors liv och det är alltid orättvist vem smärtan drabbar vilket gör mig förbannad och frustrerad eftersom jag inte kan göra någonting åt det. Skit händer och det bästa vi kan göra är att bara finnas där för varandra utan att förvänta oss någonting tillbaka. Hur som skickar jag massor av kärlek till alla som går igenom något hemskt just nu. För även om jag har en otroligt fin tillvaro idag har jag också upplevt extremt smärta och kan alltid relatera med hela mitt hjärta.

💕

Vårregn.

Som många andra har jag nu också kikat igenom dokumentären om Avicii på SVT Play. Jag blir alltid sjukt tagen av musikdokumentärer hur dom än spelar ut sin roll och jag tror det är för att jag känner igen mig i princip alla artisters berättelser och tankar. I Tims dokumentär om hans hastiga framgångar som en av världens största DJs blev jag allra mest berörd av hans sorg gentemot den övriga världen som bara pratade pengar, makt och stod helt oförstående inför att hans syn på det handlade om att skapa musik, sprida glädje och göra positiva avtryck som människor kan minnas i sina liv. Det känns dock som en genomgående cynism i de flesta hörn av vår värld där skapande och oförstörda människor får ljus på sig och andra människor, som inte alls själva skapar eller förstår arbetet bakom det, försöker pusha för att bygga varumärke och viftar bort allt vad övriga behov heter.

I Tims dokumentär märktes det så väl när han fick nog och när han insåg att hans karriär rullade på utan hans medgivande och jag tror alla människor i underhållningsbranschen har känt hans smärta till extrem exakthet och kan relatera. Utöver fokuset på Tims liv under över 800 spelningar världen över tycker jag det var så härligt att se hans genuina glädje när han fick sitta i studion och arbeta med andra. Just den känslan har jag också känt och det är just i en sådan stund jag och alla andra som håller på med musik på alla olika nivåer mår som bäst. När vi får skapa med andra och låta processen göra sitt. Det är just på grund av detta klyschan att man ska lita på processen är så jäkla viktig. För om du hoppar över processen kan det bli så illa att du missar ditt liv och då har du bara levt för andras skull. Då har du bara levt för andras förväntan på den polerade produkten som kommer ur allra sist i slutändan av din personliga process. Som sagt tog dokumentären luften ur mig som alla andra musikdokumentärer och det får mig att tänka till något otroligt. Jag hoppas fler tänker till och tittar inåt för det är alltid så sorgligt när människor dör för sin passion på grund av att världen bara bryr sig om sig själva och sina egoistiska begär efter mer.

💕

Happy you.

Jag vet inte varför men jag hamnar ofta i en inre konversation med mig själv där jag funderar kring vad lycka är för olika människor. Vad som genuint gör att någon känner den där flyktiga och högst eftertraktade känslan. Jag och Andreas kikade på Lyxfällan i helgen och där är ju den genomgående faktorn att deltagarna är beroende av någonting som gör att dom överkonsumerar bortom sin ekonomi och därmed hamnar i skiten. Dom får lycka för stunden men eftersom det är lycka utifrån köpta saker är det extremt kortvarig lycka vilket jag tror är den allra värsta sortens lycka att försöka sträva efter. Den gör ju att du aldrig blir nöjd och då tror jag bästa medicin är att titta inåt istället och verkligen försöka förstå sig själv och vad riktig lycka är.

Jag kan bara tala för mig själv men riktig lycka för mig är när jag känner trygghet, lagom mycket utmaningar under en dag, har nära till skratt, känner mig självklar i en situation och när jag aktivt kan tänka på vart jag är i livet och vara stolt över mig själv. Lycka för mig är t.ex. inte pengar även om pengar är en katalysator för att nå sina mål snabbare och även något du behöver för att kunna överleva, skapa dig ett tryggt hem och investera i dina passioner. Lycka behöver inte vara flyktigt och ska inte vara det heller. Det finns alltid något att vara glad över och det är när man verkligen förstår det som man själv kan undersöka och komma underfund med vad lycka är för just en själv. Och vill du blir riktigt jäkla olycklig? Jämför dig med allt och alla, hela tiden, oavsett bakgrund, erfarenheter och situation. Det receptet misslyckas aldrig och jag blir så ledsen när jag ser hur så otroligt många gör just detta. Jämför varenda centimeter av sig själva mot helt andra individer och blir olyckliga. Varför? Till vilken nytta? För innan du började jämföra dig själv med andra när du t.ex. var 7 år och inte hade börjat forma dig själv efter flockens beteenden och normer än – vilka tankar gick runt i ditt huvud då? Tänkte du en enda missunnsam tanke om någon annan? Jag tror inte det. Istället fokuserade ditt sjuåriga jag på drömmar, vilken lek du skulle komma på härnäst och hur kul det skulle bli att börja utforska världen utifrån ditt perspektiv. Du tacklade till och med ensamhet bra tills skolan berättade för dig att du måste ha en tillhörighet för att vara stark och värd någonting.

Jag tror inte på alla saker vuxenvärlden försöker lära oss om lycka. Tvärtom tror jag på att en vanlig sjuåring har svaren som vi så gärna tror att vi finner i pengar, makt och positioner när vi närmar oss 30. Det är superenkelt att vifta bort naivitet och oförstörbarhet eftersom vi tror att det innebär att man är oerfaren och inte vet bättre. Jag tror mer på att ta vara på det och vara glad för dom delar av sig själv som fortfarande tror på hoppet och att det är okej att drömma stort utan att ha belägg för det. Det bästa vi kan göra är att lyfta varandra i våra drömmar och inse, en gång för alla, att riktig lycka är något riktigt, riktigt värdefullt som inte kostar en enda krona.

💕

Gott nytt år.

Gott nytt år på er! 2018 alltså.. damn. Självklart är ett nyår något som får mig att reflektera likt det påverkar så många av er också. 2017 har varit ett riktigt skit-år likväl som det bästa året ever. Två ytterligheter till känslor som egentligen inte går hand i hand men som verkligen mötts under 12 månader av mitt liv. Som någon slags jobbig höststorm som avtagit och sedan blottat en stor, glad sol i andra änden. Jag kan också rent logiskt dela upp året i mindre bra och fullkomligt underbart där den senare benämningen gäller sedan i slutet av sommaren 2017. Då blev jag mer bekväm med mig själv och sedan också fantastiskt kär och kärlek är en sån där känsla som verkligen gör skillnad på allt vilket jag är så tacksam inför. Det liksom bekräftar att det goda alltid vinner i slutändan och att jobbiga perioder är just enbart det – temporär och flyktig smärta. Så jag kan verkligen säga, med handen på hjärtat, att 2018 kommer bli ett magiskt år fyllt av kärlek, fokus på det positiva, ny kämparglöd och massor av tacksamhet.

Några ödmjuka tankar.

Idag gick jag igenom ett moment som jag verkligen förtjänade. Jag tänker inte skriva ut några detaljer men allt bottnar i att jag kom på mig själv med att vara läskigt självupptagen och helt uppslukad av min egen problemfria värld när jag har en vän som just nu går igenom ett helvete. Och när jag kommer på mig själv med att bli för uppslukad av nonsens-saker i min problemfria värld – då resulterar det i att jag blir förbannad på mig själv och alla andra som agerar så.

Perspektiv är en klurig grej och att ta några steg tillbaka när man känner att självupptagenheten knackar på är såå värt det. Tack och lov har jag förmågan att göra det för att jag har fina vänner som ger mig en käftsmäll när det behövs. Tänk dom som inte har såna awesome vänner utan istället bara kör på utan att ifrågasätta sig själva eller lära sig något på vägen? Jag vet inte om du läser min blogg, Ona, men tack för att du finns och ger mig den där käftsmällen ibland. Idag behövdes den verkligen och jag vill passa på att skicka en tanke till min kära vän som sagt går igenom ett rent jävla helvete just nu, bortom allt vad jag kan föreställa mig. Jag vet inte om du läser min blogg heller, gumms, men jag tänker på dig dagligen även om jag, som sagt, har mina okänsliga stunder ibland och är crappy på att framföra mitt stöd. Handen på hjärtat har jag nog blivit mer okänslig och uppslukad av mig själv det senaste året. Det beror naturligtvis på massor av saker som jag har gått igenom men det gör mig ändå fundersam. Visst, det är inte sunt att vara världens mest känsliga människa men empati, ödmjukhet och lojalitet är sånt jag alltid bemöts av från mina närmsta vänner när jag mår dåligt så det gör ont i mig när jag märker att jag klantar till det när någon behöver mig. Jag tänker fan inte skylla på något heller utan jag står för att jag blivit mer trög rent känslomässigt samtidigt som jag fortfarande är exakt samma person med känslor och allt annat.

Hur som fick dagens moment mig att tänka till vilket jag verkligen behövde. Tack och en stor jävla kram till alla mina fina tjejkompisar som alltid finns vid min sida. En extra stor kram till dig också, gumms. Jag finns här för dig. Alltid.

13 Reasons Why.

Det är inte ofta jag blir illa berörd av serier och filmer. Förr blev jag det jämnt och ständigt men sen hände livet och jag fick mer skinn på näsan och en stor dos realism applicerat i mitt liv. Idag blev jag dock sjukt illa berörd av sista avsnittet i Netflix-serien 13 Reasons Why. Det var så jävla mäktigt på ett hemskt sätt och jag kunde relatera starkt till varenda litet simpelt uttryck. Jag kommer inte spoila något men serien tar upp självmord och vid ett tillfälle får man se hur ett sådant just gick till. Jag började nästan full on gråta och blev helt mållös. SÅ ont gjorde det i mitt bröst och så nära dom ångestkänslor jag själv upplevt som tonåring och ungdom kände jag mig under just den scenen. Jag har själv aldrig ens tänkt tanken att ta mitt eget liv, det ska jag vara jävligt tydlig med, men jag var utsatt för mycket skit när jag gick i skolan som gjorde att jag ifrågasatte mig själv och den jag var otroligt mycket mer än vad en normal tonåring borde göra. Jag undrade ständigt varför någon tittade snett på mig, varför någon ogillade mig och jag undrade särskilt hårt på varför ingen verkade vilja ta mig på allvar eller varför människor så enkelt och nonchalant utnyttjade mig. Alla såna tankar och funderingar kan jag relatera till och förstå fullt ut vilket gjorde att serien verkligen gjorde avtryck hos mig.

Jag tycker alla borde kika på 13 Reasons Why och då särskilt alla som glidit genom skolåren och ungdomen på en räkmacka och inte för allt i världen kan relatera till att något skulle vara svårt eller jobbigt. Osäkerhet, idioter och att rycka på axlarna eller inte bry sig kan skapa avtryck utan att man faktiskt lägger fokus på det eller bryr sig om att se det. Just den aspekten tar serien upp otroligt bra och jag känner ännu starkare för att agera mer och sluta vara en passiv åskådare när det finns så mycket gott att uträtta i mängder av situationer och för andra människor. Empati ska inte vara ett spel som man spelar på sina egna villkor utan skall bara infinna sig för att vi är människor och bryr oss.

?

En farmors visdomsord.

Heyo. Min farmor är fan bäst. Igår var jag förbi henne på middag efter jobbet. Jag missade ju tyvärr den årliga påskaftonslunchen så jag ringde farmor igår och vi bestämde att jag skulle svänga förbi. Det finns nog ingen som blir så genuint glad över att träffa mig som hon blir. Hennes kramar är ärliga och det finns aldrig några baktankar eller hemliga planer bakom hennes handlingar och ord. Hon bara är. Vi satt och pratade ett bra tag innan maten var klar och jag blir alltid så jäkla imponerad av farmors minne. Hon minns det mesta typ 30 år bakåt och det är så häftigt att lyssna på allt hon har att berätta. Det sätter mitt eget liv i perspektiv att se henne så stark, glad och hoppfull vid 87 års ålder och det gör mig otroligt ödmjuk och tacksam.

Farmor förlorade sitt livs kärlek (min farfar) innan jag ens var påtänkt. Alltså för över 30 år sen. Hon pratar fortfarande varmt om farfar Evald och det lyser upp ett ljus jag inte kan förklara i hennes ögon när hon ingående berättar om soffgruppen dom investerade i på 60-talet när dom precis flyttat in i huset här i Kalmar. Hon minns och hon blir glad av sina minnen trots att farfar inte längre lever och det signalerar en sanslös styrka i mina ögon. När vi satt där och pratade kom vi in lite på vad som är det viktigaste i farmors liv och utan tvekan svarade hon familjen. Det bästa hon vet är att ta hand om oss, träffa oss, skratta med oss, krama oss och skapa nya minnen. Så enkelt är det för henne och det sätter så mycket annat bullshit i perspektiv, eller hur? Farmor har fattat grejen med att ge och dela energi med dom som betyder någonting och som har ett faktiskt värde i hennes liv. Det är lönlöst att försöka vattna döda blommor eller gå till tomma brunnar och hoppas på vatten (liknelsefääst!) för i slutändan vill du ändå bara vara med dom som förstår dig och som respekterar dig för precis den du är. Farmor krånglar inte till det och det försöker jag lära mig av eftersom det ofta känns som att vänskap, relationer och kärlek är så jäkla snurrigt. Men enligt farmors premisser så är det bara att forma sitt liv precis som man vill och rikta in sig på den positiva energin som genuina personer i ens liv ger en. Jag gillart skarpt och det är nog inte så konstigt att farmor är så harmonisk som hon är idag när hon tänker så förbannat rätt. Hon har levt och det är betryggande att se hur hon varken låter bitterhet, negativitet eller samhällets syn på ensamhet trycka ner henne i skorna. Hon bara är och det är gutt.

?

En hoppfull påminnelse.

Min fina vän Nathalie påminde mig i veckan om det inlägg som jag skrev om hoppfullhet för några månader sen. Jag skrev om att just hoppet är det sista som lämnar en. Igår läste jag igenom just det inlägget igen och insåg snabbt att jag faktiskt varit på väg att bli exakt sådär cynisk denna veckan på grund av att det varit och är jävligt jobbigt just nu. Men jag har ändå lyckats stanna upp och tänka till en extra gång och det är jag väldigt glad över just nu. Jag kommer inte gå in på detaljer utan ville mer lägga fokus på optimism genom det här inlägget då det alltid vinner i slutändan. Mitt gamla inlägg andas positivitet och är skrivet av mig när jag kände styrka vilket gör att det hjälper mig idag när styrkan inte finns där.

Som jag sagt så många gånger innan är det superenkelt att vara cynisk och ge upp men jag jobbar inte så och kommer aldrig göra det. Jag lever på hoppet och låter det vara det sista som lämnar mig även om det gör ont på vägen. Så är det också denna gång. Det är värt att jag hoppas oavsett vilket utfall situationen än må ha i slutändan eftersom det är en positiv kraft som driver mig framåt – ett hoppfullt steg i taget.

?

En helt ny värld.

Det känns helt galet att 2016 snart är till ända och därför är det också dags för min årliga årskrönika som kommer bli lite annorlunda i år. Jag kommer hålla mig rätt kort och låta några härliga bilder från året tala för mig istället vilket känns som helt rätt approach när jag tittar tillbaka på året som gått.

2016 har för mig varit året då jag egentligen kört på som vanligt med allt i mitt liv och jag har trivts något utomordentligt. Mina fina kollegor och nära vänner Nathalie och Sara finns alltid där för mig och under 2016 har vi gjort massor av roliga saker tillsammans som gjort mina dagar helt underbara. Även min familj, en hel drös med goa kollegor, bästa poddkompisen Nicklas och mina gurls Ona, Erica och Marlene är alltid närvarande vilket värmer något fantastiskt. Resan till Island i maj med jobbet är också något jag kommer minnas hela mitt liv med allt fantastiskt som jag fick uppleva där med ett helt gäng fina människor. Större delen av 2016 har därmed varit jäkligt pepp med mycket fokus på mitt jobb, musik, sång, podden, mina vänner och att bara ha det jäkligt bra.

Under 2016 togs också ett av mina svåraste beslut någonsin. Kärlek är ofta jävligt enkelt men lika ofta väldigt svårt och det är så förbannat smärtsamt att inse att kärleken har försvunnit och att man går runt och håller fast vid någonting som inte är vad det borde vara – för bådas skull. Beslutet att lämna mitt sju år långa förhållande var något vi var tvungna att göra men samtidigt också något som kändes alldeles fruktansvärt. Jag visste inte alls vad som skulle komma ur det mer än att mitt hjärta visste att det var det enda rätta. Det var som att lämna min allra bästa vän, förlora förmågan att andas och samtidigt sticka en kniv i hjärtat på någon som alltid stått vid min sida. En emotionell jordbävning utan dess like som var tvungen att ske för att skapa något bättre för oss båda. Och nu, på andra sidan av det hela, så känns det ändå bra och jag kommer alltid minnas våra fina år tillsammans med ett varmt hjärta ?

Så vad kommer 2017 innebära för mig? Ingen jäkla aning och det känns både spännande och lite läskigt. Om det är något jag är fruktansvärt dålig på så är det att leva i nuet och bara vara jävligt tacksam över vart jag är, vad jag har och vilka möjligheter som finns framför mig. Jag har alla medel någonsin för att kunna leva ut mina drömmar och göra precis allt som jag älskar. Det är få förunnat och väldigt få gör också något med sina faktiska privilegier då det alltid, av någon anledning, verkar vara enklare att ta dom för givna. Jag vägrar vara en person som tar saker för givna, klagar och som aldrig blir nöjd. Så om det är något som 2017 skall ge mig så är det nog ännu mer tacksamhet och ett par nyputsade glasögon som visar mig världen exakt som den är – en fantastisk plats fylld med möjligheter, värme och kärlek.

Gott nytt år, pals!

?

Ett hoppfullt inlägg.

Ibland känner jag verkligen av att det finns så otroligt mycket cynism och negativ energi här i världen. Den finns där alltid, hela tiden, och är ständigt redo att trycka till den som är drivet positiv eller hoppfull. Det är precis som att det är mer accepterat att vara neutralt cynisk än att lita på hoppet. Det där hoppet som ändå alla mår så bra av när man väl stöter på det. Alla älskar egentligen hopp och förväntan men alla är också för rädda för att tillåta sig själva att känna det. Då kan man ju bli sårad, besviken eller, värst av allt, förd bakom ljuset inför något som man trodde på men som inte alls visade sig bli särskilt bra. Då har man mage att rättfärdiga sig själv att bli förbannad och går vidare i livet med ännu en cynisk erfarenhet i bakfickan, stolt över att man lyckats se igenom ytterligare en idiots agenda. Cynism vinner ibland.. men inte alla gånger och det gör att ständigt hoppfulla människor som mig får en chans att bevisa kraften bakom att bara ge sig hän till att hoppas och sprida hopp.

När jag säger hopp så relaterar ni alla säkert till olika saker. Jag tänker direkt på att ALDRIG tillåta sig själv att bli skadad eller bitter av sina dåliga erfarenheter. Hopp för mig är att jag alltid försöker ta varje situation för vad den är just då och inte skapar cyniska mönster mot förr som bekräftar min bitterhet i det jag upplevt. Alla stöter på skit ibland och jag har no doubt stött på extra mycket idioti genom åren men det betyder inte att jag komplett förlorat mitt hopp om allt ever. Det om något vore jävligt töntigt. Hoppet är det som gör att jag aldrig ger upp och är det som alltid väcker mig på morgonen även när jag är supertrött på allt. Hoppet gör att jag dagdrömmer mycket och att jag alltid ser dom bra sidorna hos andra människor jag träffar innan jag dömer dom efter den cyniska måttstock som många andra vill att jag skall mäta dom efter. Hoppet gör att jag kan tänka själv och inte jämför mig med någon annan. För allt dåligt här i världen har bara en gemensam nämnare och det är bristen på hopp, kärlek och självkänsla. Förlorar du hoppet blir du bitter, förlorar du kärleken blir du sårad och förlorar du din självkänsla kan den cyniska världen göra precis vad den vill med dig och det som en gång var ditt hopp. Det är därför det är så viktigt att bara fortsätta hoppas och se det fina i varje dag även om det skiter sig. Det är därför vi blir så tagna och styrkta av människor som berättar sin hemska livshistoria och ändå är varma och öppna människor i slutändan. Dom har aldrig slutat hoppats och tagit sig igenom massor av skit på rent jävla hopp. En ynka känsla styrker alltså någon så mycket att dom i princip kan klara vad som helst. För det är superenkelt att ge upp – det är bara att sluta hoppas, hitta någon som bekräftar din misstänksamhet, vända kappan efter vinden och tycka synd om dig själv så är du där.

Jag tror att det är väldigt mänskligt att tappa hoppet ibland. Särskilt för oss här i Sverige som lever ett väldigt skyddat liv där minsta lilla rubbning i vår vardag kan göra oss väldigt osäkra på vår framtid. Våra prioriteringar gör oss sårbara rent mentalt vilket säkerligen kan vara frustrerande. Vi om några skulle behöva känna mer hopp och lära oss att driva på och kämpa mer. Allt går inte åt helvete för att det ska gå åt helvete – det bara blir så – och det är just den där slumpmässigheten som hoppet försöker förtydliga för oss. Om vi bara lever för varje dag ur visionen att allt positivt kan hända och att möjligheterna också då är oändliga så blir allt jävligt gutt. Då försvinner ångest, stress och otillräcklighet fort bort och vi får utrymme för att verkligen leva istället för att skylla ifrån våra dåliga erfarenheter på att någonting specifikt alltid går emot oss. Sen säger jag absolut inte att man inte skall stå upp för sig själv inför idioter – det är ju självklart – men det finns så mycket extra negativitet som inte behöver yttras som jag tycker vi bara skall lägga ner. Ingen vinner på att du är bitter och oföränderlig. Ingen vinner på att du låter negativa saker förstöra ditt hopp och du själv vinner absolut inte på att tycka synd om dig själv. Jag älskar mitt gränslösa hopp även om jag hållit på att förlora det otaliga gånger. Hoppet gör mig på ett sätt väldigt sårbar och, i vissas ögon, naiv men samtidigt kan ingenting komma åt mig för att jag just alltid känner hopp. Det är en självskapande magi som precis är den ingrediens som behövs mer av i våra liv.

?

Vägen till en bättre arbetsplats.

Ni som läser min blogg och bor i Kalmar har kanske sett min nuna på busskurer (dom få som finns kvar, haha) runt om i stan. Jag är nämligen en del av Meridiums kampanj Sveriges bästa arbetsplats och det är såååå kul och utvecklande på samma gång. Ni vet ju hur mycket jag älskar att prata om mitt andra hem Meridium och hur otroligt bra jag trivs där. Det har sina anledningar och beror både på att vi på Meridium vill åt samma håll och bryr oss om varandra likväl som att Meridium som företag utvecklas mot att bli en arbetsplats som bryter alla normer som vi alla är sååå bekanta med gällande hur en arbetsplats skall vara och definieras.

Den här kampanjen är vårt sätt att lyfta fram alla awesome medarbetare som finns och uppmuntra alla där ute att hylla varandra. Ren jäkla glädje och gemenskap helt enkelt! Jag tror väldigt starkt på att det behövs paradigm-skiften i den värld som vi kallar vårt arbetsliv idag. Vi är inga maskiner och vi behöver uppfylla våra personliga syften i samförstånd med den arbetsplats vi väljer att ägna större delen av våra liv på. Det är helt enkelt viktigt att trivas på jobbet och det är en no-brainer för mig att ta bort hierarkier, dumpa påtvingade strukturer och tillåta arbetsplatser att styras av alla tillsammans. Jag hoppas att vi kan inspirera andra att tänka likadant och att vår kampanj sår ett frö som kan peppa andra att utmana gamla tankesätt.

?