Vårregn.

Som många andra har jag nu också kikat igenom dokumentären om Avicii på SVT Play. Jag blir alltid sjukt tagen av musikdokumentärer hur dom än spelar ut sin roll och jag tror det är för att jag känner igen mig i princip alla artisters berättelser och tankar. I Tims dokumentär om hans hastiga framgångar som en av världens största DJs blev jag allra mest berörd av hans sorg gentemot den övriga världen som bara pratade pengar, makt och stod helt oförstående inför att hans syn på det handlade om att skapa musik, sprida glädje och göra positiva avtryck som människor kan minnas i sina liv. Det känns dock som en genomgående cynism i de flesta hörn av vår värld där skapande och oförstörda människor får ljus på sig och andra människor, som inte alls själva skapar eller förstår arbetet bakom det, försöker pusha för att bygga varumärke och viftar bort allt vad övriga behov heter.

I Tims dokumentär märktes det så väl när han fick nog och när han insåg att hans karriär rullade på utan hans medgivande och jag tror alla människor i underhållningsbranschen har känt hans smärta till extrem exakthet och kan relatera. Utöver fokuset på Tims liv under över 800 spelningar världen över tycker jag det var så härligt att se hans genuina glädje när han fick sitta i studion och arbeta med andra. Just den känslan har jag också känt och det är just i en sådan stund jag och alla andra som håller på med musik på alla olika nivåer mår som bäst. När vi får skapa med andra och låta processen göra sitt. Det är just på grund av detta klyschan att man ska lita på processen är så jäkla viktig. För om du hoppar över processen kan det bli så illa att du missar ditt liv och då har du bara levt för andras skull. Då har du bara levt för andras förväntan på den polerade produkten som kommer ur allra sist i slutändan av din personliga process. Som sagt tog dokumentären luften ur mig som alla andra musikdokumentärer och det får mig att tänka till något otroligt. Jag hoppas fler tänker till och tittar inåt för det är alltid så sorgligt när människor dör för sin passion på grund av att världen bara bryr sig om sig själva och sina egoistiska begär efter mer.

💕

Happy you.

Jag vet inte varför men jag hamnar ofta i en inre konversation med mig själv där jag funderar kring vad lycka är för olika människor. Vad som genuint gör att någon känner den där flyktiga och högst eftertraktade känslan. Jag och Andreas kikade på Lyxfällan i helgen och där är ju den genomgående faktorn att deltagarna är beroende av någonting som gör att dom överkonsumerar bortom sin ekonomi och därmed hamnar i skiten. Dom får lycka för stunden men eftersom det är lycka utifrån köpta saker är det extremt kortvarig lycka vilket jag tror är den allra värsta sortens lycka att försöka sträva efter. Den gör ju att du aldrig blir nöjd och då tror jag bästa medicin är att titta inåt istället och verkligen försöka förstå sig själv och vad riktig lycka är.

Jag kan bara tala för mig själv men riktig lycka för mig är när jag känner trygghet, lagom mycket utmaningar under en dag, har nära till skratt, känner mig självklar i en situation och när jag aktivt kan tänka på vart jag är i livet och vara stolt över mig själv. Lycka för mig är t.ex. inte pengar även om pengar är en katalysator för att nå sina mål snabbare och även något du behöver för att kunna överleva, skapa dig ett tryggt hem och investera i dina passioner. Lycka behöver inte vara flyktigt och ska inte vara det heller. Det finns alltid något att vara glad över och det är när man verkligen förstår det som man själv kan undersöka och komma underfund med vad lycka är för just en själv. Och vill du blir riktigt jäkla olycklig? Jämför dig med allt och alla, hela tiden, oavsett bakgrund, erfarenheter och situation. Det receptet misslyckas aldrig och jag blir så ledsen när jag ser hur så otroligt många gör just detta. Jämför varenda centimeter av sig själva mot helt andra individer och blir olyckliga. Varför? Till vilken nytta? För innan du började jämföra dig själv med andra när du t.ex. var 7 år och inte hade börjat forma dig själv efter flockens beteenden och normer än – vilka tankar gick runt i ditt huvud då? Tänkte du en enda missunnsam tanke om någon annan? Jag tror inte det. Istället fokuserade ditt sjuåriga jag på drömmar, vilken lek du skulle komma på härnäst och hur kul det skulle bli att börja utforska världen utifrån ditt perspektiv. Du tacklade till och med ensamhet bra tills skolan berättade för dig att du måste ha en tillhörighet för att vara stark och värd någonting.

Jag tror inte på alla saker vuxenvärlden försöker lära oss om lycka. Tvärtom tror jag på att en vanlig sjuåring har svaren som vi så gärna tror att vi finner i pengar, makt och positioner när vi närmar oss 30. Det är superenkelt att vifta bort naivitet och oförstörbarhet eftersom vi tror att det innebär att man är oerfaren och inte vet bättre. Jag tror mer på att ta vara på det och vara glad för dom delar av sig själv som fortfarande tror på hoppet och att det är okej att drömma stort utan att ha belägg för det. Det bästa vi kan göra är att lyfta varandra i våra drömmar och inse, en gång för alla, att riktig lycka är något riktigt, riktigt värdefullt som inte kostar en enda krona.

💕

Självklart.

Jag satt och kikade på en stream med en av mina favvostreamers igår och fick värsta uppenbarelsen. En uppenbarelse som kanske är rätt självklar för vissa men absolut inte alltid för mig. Ni vet när man går på konsert, kikar på ett program eller går och lyssnar på någon grym föreläsare? Det som särskiljer dom som känns kick ass mot dom som känns mediokra är den där självsäkerheten där man aktivt tänker ”Det är såklart jag ska vara här och säga/sjunga/presentera detta för er! Jag är självklar här på scenen!”. DEN insikten är en sån genuin sanning gällande alla sorters framträdande. Jag började tänka tillbaka på mina framträdanden och vilka jag varit mest nöjd med och väldigt snabbt insåg jag att dom jag är mest nöjd över är dom där jag känt mig någorlunda förberedd, chill i situationen och även då känt mig självklar på scenen. Då går det som ett rinnande vatten och nervositeten förblir bara en pirrig känsla i magen utan att handla ett uns om presentation. För det är inte givet för alla människor att känna sig självklara i en situation och jag personligen har fått jobba massor på att förstå mitt värde inom dom områden där jag är och vill vara duktig. Men när jag väl förstår det och känner mig självklar så blir det både en grym upplevelse för mig och min publik. Det säger sig självt att en person som känner sig självklar på scenen kommer kunna kommunicera mycket bättre med sin publik än någon som egentligen bara vill ursäkta sig och göra något helt annat.

Accepting and expecting.

På senare tid har jag tänkt otroligt mycket på hur mina förväntningar ser ut i olika situationer. Främst i mina relationer men även gentemot livet i stort. Jag har t.ex. alltid varit en väldigt energigivande person gentemot dom jag tycker om. Jag gillar att ge mycket uppskattning och det känns naturligt för mig att överösa den jag tycker om med just detta. Det jag dock lärt mig, oftast den hårda och ego-attackerande vägen, är att alla jag lär känna inte alls är likadana som mig. En del kanske inte tycker det är särskilt värdefullt att ge mycket uppskattning utan väljer istället att ge det i sparsam mängd för att det i deras ögon får ett större värde då. En del kanske tycker det är jobbigt att ta emot och ge mycket uppskattning och visar därför detta genom andra metoder som kanske i mina ögon skulle ses som ytliga eller nonchalanta. Jag har fått lära mig att alla inte är som mig helt enkelt och att det är riktigt förödande både för mig och andra att anta att alla andra resonerar precis som mig. För genom att tänka så ger jag människor ett ansvar dom inte förtjänar och skapar förväntningar som aldrig kommer kunna uppnås eftersom det jag förväntar mig inte kommer representeras från den andra personen så som jag vill. Denna realisation tror jag är den viktigaste jag har lärt mig – någonsin. Den gör att jag blir bättre på att acceptera människors beteende istället för att försöka styra, bli ledsen, grubbla, bli upprörd och förvänta mig beteenden som enbart naturligt skulle komma från just precis mig.

Det jag vill komma till är att bara för att en person inte agerar som du förväntar dig eller ”underpresterar” i sin uppskattning gentemot dig så betyder inte det per automatik att du t.ex. blir tagen för given eller illa behandlad av en, ur dina förväntningsögons perspektiv, egoistisk idiot. Ofta är vi bara väldigt olika när det kommer till handling i relationer där energiutbyten är frekventa och nödvändiga. Sen kommer det alltid finnas människor som behöver lära sig beteenden kring uppskattning, givande och tagande i en relation men det löser ju sig faktiskt oftast bara man snackar om det och ser varandra. Allt handlar om att få den andra, och sig själv, att våga titta inåt och ifrågasätta sig själv. Vi består alla av både positiva och negativa delar som skapar vår person och det finns alltid förbättringar att göra för att slippa bli den där bittra pessimisten som är hundra på att omvärlden och alla andra är orsaken till alla jobbiga känslor och motgångar man upplever. ”Sadness is easier cause it’s surrender.” är mitt absoluta favoritcitat från filmen Elizabethtown. Filmen förklarar briljant hur vi människor oftast agerar och reagerar när det sker något större som förändrar vår värld. Samma beteenden gäller i våra relationer tror jag och det ligger så mycket mer värde och lycka i att börja lära sig att acceptera andras olikheter och beteenden än att förvänta sig sin egen spegelbild tillbaka.

Trevlans fredag, folks! ❤

En farmors visdomsord.

Heyo. Min farmor är fan bäst. Igår var jag förbi henne på middag efter jobbet. Jag missade ju tyvärr den årliga påskaftonslunchen så jag ringde farmor igår och vi bestämde att jag skulle svänga förbi. Det finns nog ingen som blir så genuint glad över att träffa mig som hon blir. Hennes kramar är ärliga och det finns aldrig några baktankar eller hemliga planer bakom hennes handlingar och ord. Hon bara är. Vi satt och pratade ett bra tag innan maten var klar och jag blir alltid så jäkla imponerad av farmors minne. Hon minns det mesta typ 30 år bakåt och det är så häftigt att lyssna på allt hon har att berätta. Det sätter mitt eget liv i perspektiv att se henne så stark, glad och hoppfull vid 87 års ålder och det gör mig otroligt ödmjuk och tacksam.

Farmor förlorade sitt livs kärlek (min farfar) innan jag ens var påtänkt. Alltså för över 30 år sen. Hon pratar fortfarande varmt om farfar Evald och det lyser upp ett ljus jag inte kan förklara i hennes ögon när hon ingående berättar om soffgruppen dom investerade i på 60-talet när dom precis flyttat in i huset här i Kalmar. Hon minns och hon blir glad av sina minnen trots att farfar inte längre lever och det signalerar en sanslös styrka i mina ögon. När vi satt där och pratade kom vi in lite på vad som är det viktigaste i farmors liv och utan tvekan svarade hon familjen. Det bästa hon vet är att ta hand om oss, träffa oss, skratta med oss, krama oss och skapa nya minnen. Så enkelt är det för henne och det sätter så mycket annat bullshit i perspektiv, eller hur? Farmor har fattat grejen med att ge och dela energi med dom som betyder någonting och som har ett faktiskt värde i hennes liv. Det är lönlöst att försöka vattna döda blommor eller gå till tomma brunnar och hoppas på vatten (liknelsefääst!) för i slutändan vill du ändå bara vara med dom som förstår dig och som respekterar dig för precis den du är. Farmor krånglar inte till det och det försöker jag lära mig av eftersom det ofta känns som att vänskap, relationer och kärlek är så jäkla snurrigt. Men enligt farmors premisser så är det bara att forma sitt liv precis som man vill och rikta in sig på den positiva energin som genuina personer i ens liv ger en. Jag gillart skarpt och det är nog inte så konstigt att farmor är så harmonisk som hon är idag när hon tänker så förbannat rätt. Hon har levt och det är betryggande att se hur hon varken låter bitterhet, negativitet eller samhällets syn på ensamhet trycka ner henne i skorna. Hon bara är och det är gutt.

?

En hoppfull påminnelse.

Min fina vän Nathalie påminde mig i veckan om det inlägg som jag skrev om hoppfullhet för några månader sen. Jag skrev om att just hoppet är det sista som lämnar en. Igår läste jag igenom just det inlägget igen och insåg snabbt att jag faktiskt varit på väg att bli exakt sådär cynisk denna veckan på grund av att det varit och är jävligt jobbigt just nu. Men jag har ändå lyckats stanna upp och tänka till en extra gång och det är jag väldigt glad över just nu. Jag kommer inte gå in på detaljer utan ville mer lägga fokus på optimism genom det här inlägget då det alltid vinner i slutändan. Mitt gamla inlägg andas positivitet och är skrivet av mig när jag kände styrka vilket gör att det hjälper mig idag när styrkan inte finns där.

Som jag sagt så många gånger innan är det superenkelt att vara cynisk och ge upp men jag jobbar inte så och kommer aldrig göra det. Jag lever på hoppet och låter det vara det sista som lämnar mig även om det gör ont på vägen. Så är det också denna gång. Det är värt att jag hoppas oavsett vilket utfall situationen än må ha i slutändan eftersom det är en positiv kraft som driver mig framåt – ett hoppfullt steg i taget.

?

Ett hoppfullt inlägg.

Ibland känner jag verkligen av att det finns så otroligt mycket cynism och negativ energi här i världen. Den finns där alltid, hela tiden, och är ständigt redo att trycka till den som är drivet positiv eller hoppfull. Det är precis som att det är mer accepterat att vara neutralt cynisk än att lita på hoppet. Det där hoppet som ändå alla mår så bra av när man väl stöter på det. Alla älskar egentligen hopp och förväntan men alla är också för rädda för att tillåta sig själva att känna det. Då kan man ju bli sårad, besviken eller, värst av allt, förd bakom ljuset inför något som man trodde på men som inte alls visade sig bli särskilt bra. Då har man mage att rättfärdiga sig själv att bli förbannad och går vidare i livet med ännu en cynisk erfarenhet i bakfickan, stolt över att man lyckats se igenom ytterligare en idiots agenda. Cynism vinner ibland.. men inte alla gånger och det gör att ständigt hoppfulla människor som mig får en chans att bevisa kraften bakom att bara ge sig hän till att hoppas och sprida hopp.

När jag säger hopp så relaterar ni alla säkert till olika saker. Jag tänker direkt på att ALDRIG tillåta sig själv att bli skadad eller bitter av sina dåliga erfarenheter. Hopp för mig är att jag alltid försöker ta varje situation för vad den är just då och inte skapar cyniska mönster mot förr som bekräftar min bitterhet i det jag upplevt. Alla stöter på skit ibland och jag har no doubt stött på extra mycket idioti genom åren men det betyder inte att jag komplett förlorat mitt hopp om allt ever. Det om något vore jävligt töntigt. Hoppet är det som gör att jag aldrig ger upp och är det som alltid väcker mig på morgonen även när jag är supertrött på allt. Hoppet gör att jag dagdrömmer mycket och att jag alltid ser dom bra sidorna hos andra människor jag träffar innan jag dömer dom efter den cyniska måttstock som många andra vill att jag skall mäta dom efter. Hoppet gör att jag kan tänka själv och inte jämför mig med någon annan. För allt dåligt här i världen har bara en gemensam nämnare och det är bristen på hopp, kärlek och självkänsla. Förlorar du hoppet blir du bitter, förlorar du kärleken blir du sårad och förlorar du din självkänsla kan den cyniska världen göra precis vad den vill med dig och det som en gång var ditt hopp. Det är därför det är så viktigt att bara fortsätta hoppas och se det fina i varje dag även om det skiter sig. Det är därför vi blir så tagna och styrkta av människor som berättar sin hemska livshistoria och ändå är varma och öppna människor i slutändan. Dom har aldrig slutat hoppats och tagit sig igenom massor av skit på rent jävla hopp. En ynka känsla styrker alltså någon så mycket att dom i princip kan klara vad som helst. För det är superenkelt att ge upp – det är bara att sluta hoppas, hitta någon som bekräftar din misstänksamhet, vända kappan efter vinden och tycka synd om dig själv så är du där.

Jag tror att det är väldigt mänskligt att tappa hoppet ibland. Särskilt för oss här i Sverige som lever ett väldigt skyddat liv där minsta lilla rubbning i vår vardag kan göra oss väldigt osäkra på vår framtid. Våra prioriteringar gör oss sårbara rent mentalt vilket säkerligen kan vara frustrerande. Vi om några skulle behöva känna mer hopp och lära oss att driva på och kämpa mer. Allt går inte åt helvete för att det ska gå åt helvete – det bara blir så – och det är just den där slumpmässigheten som hoppet försöker förtydliga för oss. Om vi bara lever för varje dag ur visionen att allt positivt kan hända och att möjligheterna också då är oändliga så blir allt jävligt gutt. Då försvinner ångest, stress och otillräcklighet fort bort och vi får utrymme för att verkligen leva istället för att skylla ifrån våra dåliga erfarenheter på att någonting specifikt alltid går emot oss. Sen säger jag absolut inte att man inte skall stå upp för sig själv inför idioter – det är ju självklart – men det finns så mycket extra negativitet som inte behöver yttras som jag tycker vi bara skall lägga ner. Ingen vinner på att du är bitter och oföränderlig. Ingen vinner på att du låter negativa saker förstöra ditt hopp och du själv vinner absolut inte på att tycka synd om dig själv. Jag älskar mitt gränslösa hopp även om jag hållit på att förlora det otaliga gånger. Hoppet gör mig på ett sätt väldigt sårbar och, i vissas ögon, naiv men samtidigt kan ingenting komma åt mig för att jag just alltid känner hopp. Det är en självskapande magi som precis är den ingrediens som behövs mer av i våra liv.

?

Never ever give up.

Idag hade vi en gästföreläsare på jobbet som snackade om prestation, motivation, stress och ångest. Det sades mycket som jag redan är stört medveten om och redan lever efter men GOSH vad gutt det var att få en påminnelse. Verkligen. Jag reagerade särskilt när alla mina kollegor flikade in hur dom ser på ångest och stress samt hur dom hanterar det. Jag har många rationellt lagda kollegor och jag har utvecklats till en rätt rationell jäkel själv men det var ändå härligt att höra allas tankar. Ångest måste vara den mest onödiga känsla du kan uppleva. Den har ingen funktion alls mer än att få dig att känna dig maktlös. Stress har ibland funktionen att få dig att prestera bättre och att blir mer effektiv men ångest.. stört onödig och irrationell. Precis det reflekterade vi över idag och jag insåg att det är så jävla värt det att göra det rätta – även då det kan vara väldigt smärtsamt. Jag brukar få ångestkänningar över känslan av dissonans i relationer, paradigm-förändrande beslut och att behöva stå upp för mig själv när jag helst inte vill det. Såna saker gör att jag skakas om rejält och ger mig en slags påbörjad känsla till ångest som jag dock alltid försöker hålla till ett minimum och forslar bort så fort som möjligt. För det jag tar beslut kring och det jag yttrar sanningar kring är för min egen skull och då, tänka sig, blir det alltid rätt i slutändan. Det är det som får mig att lyckas kicka bort onödiga känslor tror jag. Jag diggar också att ta the high road gällande ALLT och initialt inte skapa upplägg för stress och ångest. Jag är absolut inte smart alla gånger och kan fortfarande komma på mig själv med att vara rätt jäkla dum i huvudet men jag är också alltid stört stolt över att jag faktiskt lär mig något varje jäkla gång. Orka vara helt perfekt, det om något måste ju vara riktig ångest, right?

Ångest är jävligt självförvållat i min värld men jag förstår, så inni, varför många låter den ta över. Vi tror att vi blir förberedda och slipper bli sårade när vi har ångest. Då tror vi att vi vet saker och agerar efter föreställningar som egentligen bara är påhittade. Förstår ni då hur fint det är att aldrig veta något alls om någon/något förrän du faktiskt vet det? Det är som att aldrig slösa med någon energi i onödan och gör per automatik att massor av tid frigörs. Det skapar också en positiv dominoeffekt som gör att man förstår sitt eget värde och aldrig tar på sig andras skuld och problem. Det är superskönt och ger i slutändan aldrig ångest. Hursom så kändes föreläsningen idag som en fin påminnelse om att man kan påverka rätt mycket själv när det kommer till allt det där luriga bakom pannbenet.

?

Måndag.

Det har varit en väldigt fundersam måndag för mig idag då jag och några kollegor haft ett möte kring vårt transparens-arbete. Sen blev det ytterligare diskussioner över lunchen vilket slutade i att jag hamnade i en riktig funderarsväng hela eftermiddan. Jag kom till insikt kring att en hel del människor har många olika syften i sina liv. Vi drivs av många olika saker och vi finner mening i fler saker än vad jag kanske trott. Det är dock fortfarande viktigt att kunna besvara frågan ”Varför går du till jobbet varje dag?” eller en mer konkret omformulering av frågan i stil med ”Om du var ekonomiskt oberoende, hade du sagt upp dig från jobbet då?”. För det är alltid den gemensamma nämnaren pengar som ofta sätter krokben när vi skall finna mening. Vi måste försörja oss och just försörjning och kapital är något många gärna kompromissar med så länge vi inte blir helt deprimerade på vår arbetsplats och av det jobb vi väljer att utföra.

Mitt svar på frågan vad jag skulle gjort som ekonomiskt oberoende är att jag skulle varit kvar på Meridium men gått ner i tid och investerat den tiden i mina andra passioner som inte innefattar webbstrategi och analys. Jag har många olika syften som driver mig och som sonderas ner i en mängd saker som jag gillar att lägga min tid på. Alla dom sakerna innefattas inte i mitt vardagliga arbete men en del av dom gör det. Som jag förklarade för en kollega tidigare idag får jag två helt olika lyckokänslor när jag t.ex. sjunger gentemot när jag utför en effektkartläggning med en kund. Jag blir glad av båda aktiviteterna men på helt olika sätt. Dock jobbar jag inte med sång, så att det ger mig en inkomst i alla fall, utan där står webbstrategi-delen för hela kalaset. En del av mig säger ju därför indirekt att jag inte jobbar med det jag brinner för men samtidigt behöver jag båda känslorna för att fungera och känna att jag gör mig själv hel på något sätt. Det är lite som att min hjärna behöver två ingredienser för att fungera och därför genereras också två olika lyckliga mind-sets utifrån dom sakerna. Anledningen till varför jag inte skulle sagt upp mig med oändligt med pengar i plånboken är för att jag helt enkelt trivs med mina kollegor och gillar det vi skapar tillsammans. Jag jämför det dagligen med min awesome tid på gymnasiet där jag fick umgås och plugga media med mina bästa tjejpolare fem dar i veckan. Vi hade skitkul och jag har även skitkul nu. Jag hade känt mig halv om jag inte fick vara med i den fina gemenskap vi har på Meridium. Sen tror inte jag personligen heller på att man finner lycka i en fet plånbok, vilket jag är säker på är den svåraste prestigen ever att tvätta bort. Pengar är och kommer alltid enbart vara lika med konsumtion i min värld och om du kan spendera mer pengar än mig eftersom du har mer i månadslön än vad jag har.. tja, då säger det mig absolut ingenting om vem du är mer än att du just kan konsumera snabbare än mig. Hur och varför skapar det en mening i ditt liv? Känns det värdefullt?

Gosh, det är klurigt det här och jag måste tänka ännu mer innan jag känner att jag landar i något gutt. Kontentan som jag alltid siktar mot är i alla fall att jag vill plocka isär begreppet ”jobb” och göra det till något helt annat som smälter ihop med vem man är och därför aldrig någonsin blir något som man ger onda ögat. Klurigt men definitivt uppnåeligt.

?

Torsdag.

Ett avsnitt Mad Men, mat och mjukisbyxor är verkligen min torsdagskväll i ett nötskal. Jag är trött! Helt slut. Dels på grund av fullt-öset på jobbet men även på grund av att det närmar sig slutet av veckan. Jag blir alltid supertrött på torsdagar. Haha. Alltid and always. Därför är det extra skönt att varva ner ikväll och bara vara.

Annars idag har vi haft personal-möte på jobbet. Det är massor av bra diskussioner igång nu kring värde, löner, framtid och förmåner. Jag gillart! För att man skall kunna komma till en bra lösning så behövs det ”bråkas” en hel del tror jag. Rationella käftsmällar är något som i alla fall jag har växt massor utifrån och dom har alltid fått mig att gå vidare som en mycket starkare och mer insiktsfull person. ”Bråkas” det inte så vågar inte människor säga sanningen heller kring t.ex. frågan varför dom går till jobbet varje dag. Då åker istället den berömda masken på och arbetsplatsen blir en frizon för att vara ett girigt ego som ser allt utifrån ett egensinnigt perspektiv. Går du till jobbet varje dag för att du vill tjäna sjukt mycket pengar i slutet av varje månad och sedan kunna konsumera utav bara helvete? Säg det då! Hellre en rak sanning än att man säger att man går till jobbet på grund av något helt annat när them cash egentligen är det man blir pepp av. Jag gillar ärlighet och försöker själv alltid vara ärlig i alla situationer. Det är svårare än vad man tror men det är också så förbannat skönt att vara ärlig för det lämnar inget utrymme för missförstånd. Det man ser blir då istället verkligen vad man får och det är extra viktigt på ett företag som Meridium där vi vill gå mot fullständig transparens, självorganisering och en plan organisation helt utan chefer. Vi kommer långt genom att våga vara ärliga helt enkelt.

Jag tror också mycket handlar om självinsikten och självkänslan. Eller ja, i mina ögon handlar egentligen allt om självkänsla. Det är väldigt svårt att vara ödmjuk för en del medan det är otroligt lätt för andra och det måste man respektera. Samtidigt går ödmjukhet hand i hand med att man har förmågan att kunna ifrågasätta sig själv, sin talang samt sin egen person. Vi är inte perfekta och att öppet och ärligt hjälpa medmänniskor som har problem med t.ex. förstorat ego eller som agerar offer är något som alla borde arbeta tillsammans med varje dag. Alla behöver den där objektiva och rationella åsikten för att kunna förstå sig själva och kunna växa som personer. Annars, om man inte ser värdet i att lyssna på någon annan än sin egen självförverkligande uppfattning av sig själv, är det bara att låsa in sig i en härlig, falsk bubbla och leva vidare vilket inte utvecklar någon på något plan – någonsin.

Lördag.

Detta var första lördagen på länge då jag fått sova ut. Gosh vad skönt. Jag mår som en prinsessa just nu och den koppen med te som jag fixat kommer smaka alldeles wunderbar. Fint äre. Annars är jag i ett rätt funderande state of mind sedan igår kväll. Jag har funderat på stört stora frågor som ”Vad gör människor lyckliga?”, ”Vad motiverar människor?” och ”Är pengar det enda sättet att bli belönad på sin arbetsplats?”. Jag funderar mycket på det eftersom vi håller på att kika på just allt detta på Meridium. Det är svårt och alla tycker väldigt olika vilket gör det krångligt att hitta en medelväg som funkar för alla. För min del så blir jag lycklig när jag får ägna mig åt saker som inte är tråkiga, rutinmässiga och livlösa. I mitt yrke som webbstrateg blir det aldrig tråkigt och jag får alltid tänka nytt, framåt och använda mitt intresse för beteenden och människor. Jag är lycklig på jobbet och blir motiverad när jag är lycklig. Lycka driver mig. Pengarna som kommer in behöver jag för att kunna leva på en nivå som känns reko för mig gentemot mina kollegor men jag känner inte att pengarna är min belöning. Det jag skapar hjälper någon och löser ett problem och den feedback jag får från dom kunder jag hjälper är min belöning. Då får jag det sagt svart på vitt att jag lyckats. Jag känner mig också belönad när jag får driva mitt arbete själv och ha kul med mina kollegor på jobbet medan jag hjälper mina kunder. Allt smälter ihop och lönen blir snarare ett medel, som självklart inte får vara alldeles för låg, som jag använder för att kunna överleva. Jag är hundra på att jag är rätt ensam i mitt tänk kring pengar men jag försöker aldrig övertyga någon att tycka exakt som mig. Det är inte möjligt eller särskilt sjysst. Det jag vill sprida dock är känslan av att man skall jobba med något som gör en lycklig och inte hungrig på mer pengar. Du skall inte drivas av att hela tiden bli mer och mer kompenserad för då kommer du aldrig bli nöjd. Ditt ego blir aldrig nöjd och pengar är nog det mest ego-triggande som finns. Drivs du istället av att bli lyckligare och må bättre på din arbetsplats så kommer du kunna växa något otroligt. Lönen hänger med på ett mer naturligt sätt då och jag tror stenhårt på att vi kommer kunna lösa den frågan galant på Meridium. Det gäller bara att vi jobbar tätt tillsammans mot ett gemensamt mål så kommer vi landa i något sjukt bra.

I know. Ett halvt tungt ämne såhär på lördagsmorgonen, haha, men jag har funderat mycket på det och nu känns det gött att jag skrev ner det. Hursom skall jag kicka igång min lördag nu och må riktigt jävla bra.

Oscars-tankar.

Det bästa med Oscars-galan är när dom som framträder eller vinner gör något smart och kraftfullt med sin tid i rampljuset. Jag älskar att känna hopp och det finns alltid någon ingrediens på Oscars-galan som gör att jag fäller en tår, blir pepp eller bara jäkligt lycklig. Årets Oscars-gala hade två tillfällen då jag både fällde en tår och kände hopp. Mitt första moment var när Lady Gaga framträdde sin Oscars-nominerade låt Til’ It Happens To You. Låten är soundtrack för dokumentären The Hunting Ground (finns på Netflix) som tar upp den stora problematiken kring våldtäkter på amerikanska universitet och mörkningen samt banaliseringen av detta. Lady Gaga är en artist ut i fingerspetsarna och hennes genuina inlevelse är alltid där och då särskilt under detta framträdande där hennes energi vid pianot sträckte sig genom tvn till mig i soffan här hemma. Hennes budskap är tydligt och skarpt. I slutet av låten kom en stor folkmassa in på scenen. Jag tror det var faktiskt utsatta som också medverkat i dokumentären. Dom hade skrivit olika slagord på sina armar och visade upp dom medan Lady Gaga sjöng den sista refrängen av låten. När sista tonen var tagen fick framträdandet stående ovationer och jag förstår verkligen varför. För visst är det enkelt att döma och tro att man vet hur någonting är när man inte har upplevt det själv. Då är det helt plötsligt aldrig farligt, svårt eller smärtsamt. Alla borde bli mer ödmjuka och gå några mil i någon annans skor innan man dömer, kastar fördomar omkring sig eller ser ner på människor som inte är precis som en själv. Låten satte en stark punkt för något som är ett skitstort problem i vår värld och jag tycker det är helt rätt att lyfta upp det på en så pass exponerad plattform som Oscars-galan. Helt jävla briljant.

Mitt andra moment var när Leonardo DiCaprio fick motta sin Oscar för bästa manliga huvudroll. Han verkar vara världens mest ödmjuka personlighet och hans tack-tal var en ren självklarhet. Han belyste miljön, den globala uppvärmningen, vårt ansvar, girighet och vikten av att inte ta någonting alls för givet. Det är kloka ord och det fick mig att tänka på att det finns så jäkla många awesome människor i världen, men vi är alldeles för tysta, anonyma och nöjda. Vi tänker gott och säger goda saker men vi agerar sällan på det vi faktiskt tycker. Det är därför vi bara hör massa helvete hela tiden eftersom elakingarna yttrar sig mycket mer, gör skit-saker, tjänar pengar på det och tar plats när vi inte gör det. Tänk om alla goda människor tog mer plats och gjorde ännu mer för världen.. snacka om att det skulle bli en mycket bättre plats att leva på då! Det är konstigt egentligen att så mycket smärta, hat och skit kan gro när de flesta av oss är riktigt fantastiska och skulle ställa upp för det goda och varandra i alla lägen. Leos tack-tal må ha skett på en glammig scen i Hollywood i en väl skyddad diamant-värld men hans ord gör skillnad på grund av att han säger något och aktiverar sin godhet genom handling. Han har privilegier och gör något awesome med detta istället för att vara nöjd, tyst och anonym. Fantastiskt inspirerande.

Torsdag.

Tänk vad mycket känslor gamla låtar kan få fram. Jag klickade runt en sväng på Spotify nu och hamnade på Stacie Orrico. Hon var typ känd runt 2003 när jag gick på gymnasiet och då menar jag känd i USA utan att någon hade koll på hennes mindre kända låtar alls här i Sweden. Hon hade två låtar som jag lyssnade sönder – Strong Enough och Dear Friend. Två vackra ballader som bara fastnade direkt hos mig. Dels på grund av att Stacie har en sångröst som jag gillade och fortfarande gillar men även för att låttexterna var genomtänkta. Jag tror jag gick mycket mer på texterna när jag var yngre. Då var jag också mycket bättre på poesi än vad jag är nu. Jag skyller på åldern, haha, men helt ärligt tror jag det är farligt att växa upp och ”bli vuxen”. Det finns så sjukt mycket begränsningar i en vuxen värld och vi är så jäkligt duktiga på att placera allt och alla i fina små fack så vi slipper ifrågasätta någonting alls. Nu när jag sitter och lyssnar på dom här låtarna så är jag så tacksam över att jag fortfarande är positivt cray cray (världens bästa ord) ibland och att jag kan komma på mig själv med att tänka att jag fortfarande har lika roligt och är lika rolig (JA, jag är rolig!) som när jag gick på gymnasiet. Jag skrattar fortfarande högt och ofta, jag älskar fortfarande att imitera olika dialekter och jag retas fortfarande med alla jag gillar så fort jag får chansen. Det gäller nog helt enkelt att inte förlora sig själv helt och hållet eftersom det kom så mycket roliga idéer och knasigheter ur ens barnslighet. Det är utifrån knasighet jag blir kreativ i alla fall.

Måndag.

Jag körde på uppsatt hår idag. Det var banneh mig inte igår. Både gött och snyggt ju så jag undrar lite lätt varför jag inte har det mer ofta? Dagens tankenöt, indeed. Haha. Dagen har gått superfort btw. Jag har suttit med en AdWords-grej hela dagen och varit helt inne i min egen värld gällande det. Riktigt gött. Mackan och jag pratade lite om just dedikerat flow innan jag gick hem idag. Att man hamnar i ett uppslukat läge där allt går awesome och man trivs.. Tiden går fort och det man gör går som på räls. Det läget är riktigt najjs att hamna i och, som vi diskuterade, så hamnar man ju där när man faktiskt gör något som man känner passion för och trivs som tusan med. Därför känns det gött att veta att jag arbetar med något som jag tycker är riktigt roligt på en arbetsplats som ger mig utrymme att utvecklas inom det jag brinner för. Det gör också att jag tillåter mig själv att ifrågasätta vad ett jobb betyder idag mot vad det betydde för 10, 20 år sen. Vill jag gå till ett jobb jag inte brinner för och göra allt jag brinner för på min fritid istället eller vill jag gå till ett jobb som jag brinner för och även gärna lägger en del av min fritid på? Där har vi nog dagens riktiga tankenöt ändå. Det sistnämnda är mitt självklara val.

A little bit closer.

Detta blir nog det första personliga inlägget på aplänge men jaa.. det var dags. Efter podcasten igår började jag nämligen fundera. Som sig bör. Vi diskuterade ju vänskap och jag insåg att jag tar just vänskap jävligt seriöst. Som jag förklarade i podden så blir jag väldigt intensiv när jag träffar någon som jag klickar med. Då visar jag det öppenhjärtligt och jag vill även gärna investera mycket i vänskapen, som typ en bästa vän. Sen har jag lärt mig genom åren att inte alla tänker som jag (döh) gällande vänskap och därför har jag ofta känt mig sviken eller tömd på energi i många vänskapsrelationer. Då brukar det resultera i att jag vänder relationen ryggen istället eftersom jag inte får tillbaka den energi som jag investerat i personen. Jag är svag inför olika energier och matchar inte min energi längre med den jag investerat min tid hos så klipper jag banden för att jag annars mår dåligt och känner mig utsatt i situationen helt enkelt. Nu låter allt detta väldigt drastiskt, haha, men faktum är att jag gör det för bådas skull. Eftersom relationer just är uppbyggda på att ge och ta energi är det rätt enkelt för mig att förstå när relationen inte existerar längre på det plan jag vill att den skall göra. Visst, man kan alltid snacka om det, men då måste jag först veta och känna att det är värt det vilket det, tyvärr, ofta inte är. It takes two to tango.

Ni ser. Jag är ruskigt komplicerad men jag försöker varje dag bli lite mer casual när jag träffar nya människor som jag klickar med. Det är inte alltid en ny potentiell själsfrände som jag stöter på utan det kan också vara en jävligt trevlig bekant som jag bara kommer säga hej till på jobbet eller träffa en gång per år när jag är ute och reser. Vänskapen kan vara lika awesome ändå och det är den punkten jag försöker lära mig. Jag är såklart otroligt jävla glad över att jag har ett par äkta bästa vänner som också kallar mig sin bästa vän (yay!) men jag kan inte vara bästa vän med hela jäkla världen. Usch så jobbigt. Jag vet att jag har fått lära mig (och lär mig) allt detta den hårda vägen genom många förluster av bekantskaper som jag hanterat som något helt annat. Jag tänker dock inte sticka under stolen med att en del utnyttjar människor som investerar mycket energi i andra men det är bara en trist minoritet i det stora hela som jag inte lägger min energi på. Faktiskt. Det finns awesome människor som kan vara fina bekanta, härliga kollegor, roliga partyvänner eller underbara vänner som jag kommer dela hela mitt liv med. Alla vänskapskategorier har sin charm och jag lär mig – sakta men säkert – att hantera alla dessa olika energier på allra bästa sätt.