Accepting and expecting.

På senare tid har jag tänkt otroligt mycket på hur mina förväntningar ser ut i olika situationer. Främst i mina relationer men även gentemot livet i stort. Jag har t.ex. alltid varit en väldigt energigivande person gentemot dom jag tycker om. Jag gillar att ge mycket uppskattning och det känns naturligt för mig att överösa den jag tycker om med just detta. Det jag dock lärt mig, oftast den hårda och ego-attackerande vägen, är att alla jag lär känna inte alls är likadana som mig. En del kanske inte tycker det är särskilt värdefullt att ge mycket uppskattning utan väljer istället att ge det i sparsam mängd för att det i deras ögon får ett större värde då. En del kanske tycker det är jobbigt att ta emot och ge mycket uppskattning och visar därför detta genom andra metoder som kanske i mina ögon skulle ses som ytliga eller nonchalanta. Jag har fått lära mig att alla inte är som mig helt enkelt och att det är riktigt förödande både för mig och andra att anta att alla andra resonerar precis som mig. För genom att tänka så ger jag människor ett ansvar dom inte förtjänar och skapar förväntningar som aldrig kommer kunna uppnås eftersom det jag förväntar mig inte kommer representeras från den andra personen så som jag vill. Denna realisation tror jag är den viktigaste jag har lärt mig – någonsin. Den gör att jag blir bättre på att acceptera människors beteende istället för att försöka styra, bli ledsen, grubbla, bli upprörd och förvänta mig beteenden som enbart naturligt skulle komma från just precis mig.

Det jag vill komma till är att bara för att en person inte agerar som du förväntar dig eller ”underpresterar” i sin uppskattning gentemot dig så betyder inte det per automatik att du t.ex. blir tagen för given eller illa behandlad av en, ur dina förväntningsögons perspektiv, egoistisk idiot. Ofta är vi bara väldigt olika när det kommer till handling i relationer där energiutbyten är frekventa och nödvändiga. Sen kommer det alltid finnas människor som behöver lära sig beteenden kring uppskattning, givande och tagande i en relation men det löser ju sig faktiskt oftast bara man snackar om det och ser varandra. Allt handlar om att få den andra, och sig själv, att våga titta inåt och ifrågasätta sig själv. Vi består alla av både positiva och negativa delar som skapar vår person och det finns alltid förbättringar att göra för att slippa bli den där bittra pessimisten som är hundra på att omvärlden och alla andra är orsaken till alla jobbiga känslor och motgångar man upplever. ”Sadness is easier cause it’s surrender.” är mitt absoluta favoritcitat från filmen Elizabethtown. Filmen förklarar briljant hur vi människor oftast agerar och reagerar när det sker något större som förändrar vår värld. Samma beteenden gäller i våra relationer tror jag och det ligger så mycket mer värde och lycka i att börja lära sig att acceptera andras olikheter och beteenden än att förvänta sig sin egen spegelbild tillbaka.

Trevlans fredag, folks! ❤